Idag klarade jag äntligen av att vara ute på min första promenad! Nästan hela 1 km!!! Var så lycklig så grät bara när jag kom hem! Har så längtat efter att kunna vara ut å gå!
Har tidigare bara kunnat lunka sakta till postlådan som är typ 20 m från huset och har då fått så ont att jag fått pausa.
Klarade även av att vara och handla med André igår utan att behöva gå med stöd!!!! Brukar annars få hänga på handlasvagnen eller stödja på André när vi är i större mataffärer.
Här får vi glädjas över varje små framsteg! Hade nog aldrig trott att jag skulle behöva må såhär efter ett sent missfall. Att det skulle vara psykiskt tungt förstår man ju men inte att det skulle krångla sådär med det fysiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar